Sida 485
senare då först kan riktigt tillfredsställa möjliga anlag för ett hänsynslöst skrifsätt, något som ännu i våra dagar kännetecknar en och annan literär granskare eller sådana som vilja gifva sig utseende af att vara det.
Verkliga literära granskare ha ej saknats under detta årtionde, och C. D. af Wirsén, Anders Flodman († 1884), J. A. Björklund, Hj. Sandberg m. fl. ha gjort sina namn kända och aktade, äfven af motståndare.
***
Vi ha talat om svenska akademien, enskilda literära salonger och alldeles fristående skriftställare, men i vårt årtiondes Stockholm finnas nog flera literära samkväm. Ett sådant är t. ex. sällskapet L. V. (literaturvännerna), hvars egentliga betydelse dock tyckes ligga mer i umgängeslifvet än i literära sträfvanden, men i båda afseenden är förtjänt af aktning och uppmärksamhet.
Sällskapet grundades Maria bebådelsedag 1864, då typografiska föreningen till sin högtidsdag i De la Croix’ salong inbjudit åtskilliga skriftställare af båda könen, förläggare och boktryckare. Där kom man öfver ens om att bilda ett litet samfund, oberoende af eleganta toaletter och dyra supéer, och där stelheten aldrig skulle få inträde. Sällskapet samlades till en början i en enskild bostad, tillhörande då varande mamsell Louise Söderqvist (nu gift med bokförläggaren S. Flodin), där literära smakfrågor afhandlades, utan att man lät störa sig af det dofva bullret från tryckpressarne i rummet bredvid. Mamsell Söderqvist var då boktryckare i Stockholm, sedan hon förut, 1858—62, utgifvit Arboga Tidning. Stundom gjorde man besök i det angränsande sätteriet för att med ett och annat ord uppmuntra de där arbetande unga kvinnorna.
I sällskapet syntes då Ulrika von Strussenfelt, känd under författarnamnet »Pilgrimen», Wilhelmina Stålberg, Octavia Carlén, Wilhelmina Gravallius (förf. till »Högadals prestgård»), öfversättarefirman N. & B. Spanier, Fredrika Wennberg o. s. v. Någon gång infann sig August Blanche, och Elias Sehlstedt var en flitig medlem. August Sohlman, C. H. Rydberg m. fl. dryftade här dagens frågor, ofta på ett qvickt sätt belysta af den unga lofvande författarinnan Mathilda Söderén, nu mera fru Langlet.
De gamla gingo bort, de unga åldrades innan den nya tidsriktningen frambragt den literära verld som nu har sin medelpunkt i hufvudstaden, och L. V., som bestod mera af literaturens vänner än dess idkare, måste söka sin verksamhet mera i det sällskapliga umgänget. Det var också det första offentliga sällskap, dit en man kunde medföra sin hustru och dotter. Familj efter familj har under årens lopp här åldrats och hit infört sina vuxna söner och döttrar. Sällskapet har därför också mera tycke af familj än klubb. Med undantag af några kortare mellantider, har L. V. haft sina sammankomster först på börsen, sedan på Hôtel W6. Då och då ställes till en musikalisk aftonunderhållning, en dramatisk-musikalisk soaré eller ett »tillfällighetsspex». Sammankomsterna äro annars hvar fjortonde dag med föredrag. Sällskapet ger också ut en tidning, »Literaturnisse», hvilken utkommer en gång i månaden.
*