Sida 492
fosterlandet stå Skandinaviens allra främst, och af dem äro Stockholms och Köbenhavns de förnämsta.
Det är kanske icke få stockholmare som äro okunniga om den stora betydelsen af fornsakssamlingarna i nationalmuseum, och det torde till och med finnas infödingar som aldrig sett dessa samlingar; men rättvisligen bör dock erkännas, att det ingalunda är endast resande, som taga dem i betraktande, utan att hufvudstadens egna invånare verkligen utgöra det öfvervägande flertalet af de besökande. Detta kan bäst intygas af siffrans storlek, när man erfar, att statens historiska museum år 1888 besöktes af 72,829 personer.
Antalet af betalande var ganska ringa, hvaraf man kan ännu en gång finna, huru mycket kostnadsfritt tillträde underlättar bildningssökandet. Att ett mycket stort antal af dessa nära 73,000 personer verkligen infann sig för att öka sina kunskaper och ej endast af nyfikenhet eller för att fördrifva en ledig stund, torde med fog kunna antagas. Skulle också de sist nämnda bevekelsegrunderna ha varit öfvervägande, ha äfven de som af sådana förts till museum, ej kunnat undgå att där öka sitt kunskapsförråd, och i hvad fall som hälst kunna besök i dessa samlingar, och ju oftare de göras dess bättre, i väsentlig mån bidraga till stärkandet af fosterlandskärleken och främjandet af den nationela utvecklingen.
Samma år som statens historiska museum besöktes af ofvan nämda antal personer, utgjorde de besökande i lifrustkammaren ännu flera, nämligen 83,746, ett högst betydligt tillskott mot år 1887, som visade ett antal af 63,709 och år 1886 med 54,728.
I några föga rymliga och ganska tarfligt utrustade rum i husets nedra våning ha historiska museets tjenstemän sina arbetslokaler och där träffas äfven den af dem som är föreståndare för lifrustkammaren. De äro alla vetenskapsidkare till hvilka man står i tacksamhetsskuld för samlingarnas vetenskapliga ordnande, hvarpå de användt och använda sina kunskaper och icke ringa möda mot en jämförelsevis rätt måttlig ekonomisk vedergällning. De studera träget alla till samlingarna hörande föremål och göra frukterna af sina studier tillgängliga för allmänheten ej blott genom samlingarnas anordning, utan ock i skrifter som redogöra för forskningens gång och resultat.
Högsta ledningen är anförtrodd åt museets chef, riksantikvarien dr Hans Hildebrand, den inom och utom landet högt värderade fornforskaren och historikern, som af sin fader Bror Emil Hildebrand, historiska museets egentlige skapare, ärft ett varmt nit för fornsakernas vetenskapliga ordnande och ökande samt deras tillgänglighet för forskare och fosterländska nytta för hela allmänheten och gjort detta
