Sida 529
Och natten kommer, men »Palma Vecchio» viker ej. Han sitter och talar om Ponte Mollo och om solskenet på Palatinska kullen; kanske äfven om den tid, då han från Romas stadsmur invid Villa Barberini riktade mordiska skott mot de belägrande fransmännen, ej längre till baka än fyrtio år, då berättaren själf hade hunnit nära de fyrtio ...
Hör, knäpp på gitarren! En djupt klingande mansröst sjunger Bellman. Sångaren är värd att tecknas, men han har själf tecknat så mycket, att han nog är känd, icke som sångare kanske, men idkare af bildande konst. Han heter Viktor Andrén, och han sjunger som han tecknar. Det erkänna alla som höra honom, och det erkännandet må vara nog. Mellan Andréns sånger sticker Lindberg in med en och annan historia, förträffligt modellerad och af så skämtsam natur, att klubben är nära att sprängas af de våldsamma skrattanfallen. Men äfven den torsdagsaftonen tager slut.
En annan gång har konstnärsklubben familjefest, och då få äfven konstnärinnor vara med samt ledamöternas kvinliga anförvandter. Då går det fint till, men äfven lustigt, och efter festmåltiden dansar man till ljusan dag både akademivalser och opponentpolkor, pokalfransäser och palettskraps-potpourri.
***
En annan afton, dock mera sällan, är ett annat sällskap samladt i Hôtel Continental, ett mindre talrikt, men lika konstifrande. En del af festvåningen är upplåten. I ett rum sitta gamla gravyrer och litografier på väggarna, i ett annat nya etsningar, i ett tredje ligga praktfulla ljustrycksbilder på borden. Det är Föreningen för grafisk konst som har ett sammanträde med både föredrag, utställning, aftonmåltid och sällskapligt samlif långt in på natten. Så håller t. ex. kapten W. Silfversparre, innehafvare af Centraltryckeriets fotokemigrafiska anstalt, ett föredrag om de nyare fotomekaniska reproduktionsmetoderna och visar ett större antal konstblad från så väl Berlin och Wien, som från generalstabens litografiska anstalt och sin egen. Han visar kanske också glasplattor och plåtar som begagnats för nyligen utförda återgifvanden af gamla gravyrer och handteckningar. Det är nutidens triumf på det området. Hofintendenten Börtzell, föreståndare för generalstabens nyss nämda anstalt, lemnar intressanta upplysningar öfver samma ämne. Sedan uppträder kanske nationalmuseets intendent, dr Upmark, talar om äldre och nyare handteckningsreproduktioner och fäster uppmärksamheten på de framlagda praktverken, bland hvilka finnes en samling fotografier efter