Sida 558
företagna resor i utlandet skaffat sig tillfälle att studera främmande hufvudstäders polisväsende samt har utgifvit en ganska omfattande och intressant bok om polisen i Paris.
Instruktionen för polismästaren af den 20 maj 1868 ålägger honom att omsorgsfullt vårda sig om att allmän ordning och säkerhet till person och egendom inom hufvudstaden med tillhörande områden upprätthållas samt att anledningen till fara och oordning i möjligaste måtto undanrödjes.
Uppfyllandet af denna pligt förutsätter en oaflåtlig uppmärksamhet på alla de förhållanden som kunna, vare sig omedelbart eller medelbart, inverka menligt på den allmänna ordningen och säkerheten. I ett så stort samhälle, som Stockholms nu mera är, måste polismyndighetens verksamhetsområde vara synnerligt vidsträckt och innesluta en ofantlig mängd olikartade och hvar för sig ytterst vigtiga föremål för ständig omtanke. Det är ingalunda de dagliga målens handläggning i poliskammaren som utgöra den vigtigaste delen af polismästarens — i verkligheten polisdirektörens — befattning, fastän dessa mål länge togo så stor del af hans tid i anspråk. Vida vigtigare är polismästarens åliggande att söka genom polispersonalen afböja lagöfverträdelser samt vaka öfver att brott varda upptäckta och åklagade, liksom att tillse, det lugn och allmän ordning icke störas och att, såsom ofvan nämdes, säkerhet till person och egendom upprätthålles.
Det är, ty värr, en obestridlig sanning, att Stockholm, oaktadt alla framsteg det gjort och fastän dess befolkning väl icke är mer än andra stora städers benägen för lagöfverträdelser, ofta gör sig skyldigt till ganska betänkliga oordningar samt att det därför ligger mycken vigt uppå, att vid fester och stora folksamlingar i allmänhet åtgärder vidtagas hvarigenom oordningarna kunna, så vidt möjligt är, förekommas eller deras vidd åtminstone inskränkas. Redan i ett föregående kapitel har erinrats om de obehagliga uppträdena på Gustaf Adolfs torg den 6 november 1882 samt den genom en del af stockholmsfolkets råhet uppkomna olyckan på Blasiiholmen den 23 september 1885. För den senare kastades skulden helt och hållet på polisen, en i alla opartiska medborgares ögon stor orättvisa, men det kan väl hända, att polisen, varnad af denna orättvisa, sedermera bättre än förut tagit sig i akt för att tillåta de dåliga beståndsdelarne af hufvudstadens befolkning få alt för stor frihet i folksamlingar och därigenom tillfälle att ställa till oreda.
En mera tillfredsställande ordning torde icke på något ställe i hvilket land som hälst ha under liknande omständigheter iakttagits än den som rådde vid de stora festligheterna å konung Oscar II:s
