Sida 570
prostitutionspolisens föreståndare, men från och med 1887 skötes den befattningen af en pensionerad poliskommissarie.
Vid början af år 1888 voro 459 kvinnor inskrifna i prostitutionspolisens rullor, för första gången inskrefvos 81 och å nyo inskrifna blefvo 182, så att hela antalet på det året utgjorde 722. Under årets lopp flyttade 40 från Stockholm, 27 afveko, 7 afledo, och 86 sutto häktade vid årets slut, men 11 ingingo äktenskap, 19 erhöllo tjänst, 47 annat arbete, 2 intogos å skyddshem ocb 23 på arbets- eller försörjningshus, så att 451 voro vid årets slut inskrifna.
Af dessa 451 var en under sjutton år, men fylda sexton. Största antalet (168) var mellan tjuguett och tjugusex år. En var öfver femtio år. De flesta voro födda i Stockholm stad (88) och därnäst i Kalmare län (73), i Stockholms län 43, i Östergötlands 38 o. s. v. De allra flesta voro före inskrifningen tjänarinnor på offentliga ställen, sömmerskor, fabriks- och andra arbeterskor. Ej mindre än 196 hade vistats i föräldrahemmet tills fylda tjugu år. Föräldrarne voro mest handtverkare, därnäst arbetsfolk på landet, så bönder, ogifta kvinnor o. s. v. Med smittosam sjukdom voro 303 behäftade. Under året dömdes 135 till tvångsarbete från och med tre månader till och med två år samt en ännu längre.
Af de nu omnämda afdelningarna af polismanskapet är det endast detektivafdelningen som icke bär uniform, men den uniformerade centralafdelningen förväxlas ofta med distriktspolisens folk, enär man ej alltid gifver akt på den förres C. P. Det öfvervägande antalet af de poliskonstaplar i uniform som man ser på Stockholms gator tillhör distriktspolisen, den som det närmast tillhör att vaka öfver ordningen på offentliga platser. Det är denna afdelning med hvilken stadens invånare komma mest i beröring, men vi äro så vana att se dessa polismän, att flertalet af oss alldeles icke ger akt på dem och ännu mindre tänker på de verkliga tjänster de göra oss äfven då de till utseendet ganska sysslolösa helt makligt promenera på gatorna.
Ofta hör man klagas öfver, att »då man behöfver en poliskonstapel synes en sådan aldrig till». Klagomålet kan ju någon gång vara grundadt, enär Stockholm är så stort i sin utsträckning, att polispersonalen verkligen icke hinner till öfver alt. Vi ha ännu icke råd att kosta på oss en för vårt stora område fullt tillräcklig polisstyrka. Men den styrka som finnes söker onekligen att vara tillstädes där hon behöfs och är obestridligen af stor nytta. Det är nog mer än en missdådare eller ordningsstörare som kilar undan, när han ser polisuniformen. Redan polismannens blotta närvaro är ej sällan af verklig betydelse för den laglydiges skyddande.
I det afseendet är uniformen af ej ringa vigt. Denna uniform är otvifvelaktigt lika nödvändig som den är prydlig och tager sig mycket fördelaktigt ut, så väl när man ser hvar man för sig, som när en större del af styrkan framställer sig i trupp. Då de nya hjälmarne infördes sommaren 1887, voro de allt annat än populära. Den preusiska