Sida 63
I Humlegården ha de besökandes hyfsning stigit i samma mån som parkens förskönande, och denna är nu en vederkvickelseplats för alla samhällsklasser, skulle också den företrädesvis benämda »fina verlden» föredraga att infinna sig på promenaden »i torget», i Kungsträdgårdens alléer. Alla våra parker stå öppna för alla, rika och fattiga, och det är de senare som draga största nyttan af dem. I Humlegårdens alléer vandrar den som icke gerna visar sig bland fina verlden »i torget», och bland dess blommor hemtar den fattiga gamla, som aldrig kommer längre ut i naturen, frisk luft och ser verlden i gladare dager än genom fönstret i sin gårdskammare. Där stoja i uppfriskande lekar de många barn, hvilkas föräldrar af bristande tillgångar eller andra orsaker icke kunna föra dem ut på landet, och i synnerhet vår och höst äro alléerna nu mera fylda af det unga Stockholm eller åt minstone det unga Ladugårdslandet, som förlustar sig med mångahanda glada tidsfördrif. Här och där är ett sällskap ifrigt upptaget af krocketspel och låter icke störa sig af de många promenerande.
Humlegården.
Det är lif och glädje bland de unga i parken, stilla förnöjsamhet bland de äldre. Ingen stör den andra. Inga opassande uppträden förefalla där nu. För denna glädjande förändring af en förut i mer än ett afseende föga hyfsad förlustelseplats har man att tacka Stockholms stad, hvilken öfvertog Humlegården från staten, som i alt vanskötte honom, och närmast är man direktör Medin tack skyldig för hvad han gjort till parkens omskapande.
