Nya Stockholm

Ordföranden i denna förening är den på många af människokärlekens områden bekanta fru N. Andersson-Meijerheim.

Mera så att säga profana sällskap äro Fattiges vänner, Fattiga barns vänner, Jultomtarne och Barnavännerne, hvilka två senare utdela kläder åt fattiga barn, samt ett stort antal liknande föreningar.

Hvart man vänder sig, finner man välgörenhet i stort och smått och många äro de personer i vårt samhälle, synnerligen af det kvinliga slägtet, som egna tid och krafter åt barmhärtighetsverk. Se på detta outtröttliga fruntimmer som dag ut och dag in besöker fattiga, gör sig noggrant underrättad om alla deras förhållanden, pröfvar och öfverväger och, där verklig nöd finnes, alltid lemnar hjälp, har tid och kraft att under årtionden deltaga i styrelser af välgörenhetsinrättningar, lemna råd och upplysningar öfver alt, aldrig tröttas, aldrig ser missnöjd ut. En sådan är t. ex. fröken Hilda Dalman, hvars namn alltid skall med glädje och välsignelse nämnas i Stockholms välgörenhetshistoria under senare två eller tre årtionden.

Men en sanning är, att välgörenheten i vår hufvudstad arbetar med alt för spridda krafter, att månget godt verk därigenom försvagas eller rakt af tillintetgöras. Enhetspunkten saknas åtminstone i den enskilda barmhärtigheten. Det är för att främja samarbete mellan alla som arbeta i välgörenhetens tjänst, som det förslagits, att en förening skulle stiftas för att bereda dem tillfälle att träda i förbindelse med hvarandra och i ordnad samverkan sträfva till gemensamt mål. En sådan enhetspunkt skulle utgöra ett slags centralbyrå för välgörenheten. Förslaget är ännu i sitt första utkast, men torde kunna utvecklas till allmänt gagn.