Sida 67
Dessa säten och hvilsoffor utgjorde 1887 icke mindre än 428, nästan alla nu mera bekväma, med svängda ryggar.
Vattenkonsten i Humlegården kräfde 10,900 kub.met. år 1886, men Molinska fontänen i torget 50,900. Den förre var endast 384 timmar i verksamhet, den senare 906 timmar. I lika lång tid frustade fontänen i Berzelii park med en vattenåtgång af 8,900 kub.met.
Stadsträdgårdsmästarens namn har här nämts ett par gånger, men det förtjänade sannerligen att ristas i gyllene bokstäfver på stadens marmortaflor, i fall Stockholm hade sådana till heder för dem som gjort sig väl förtjänta af Sveriges hufvudstad. Att direktör Medin är en af dem, det har vår tids stockholmare dagligen för ögonen. Men äfven hans stora skicklighet och aldrig hvilande verksamhet, som ersättas med den ganska måttliga lönen af 4,000 kr. om året, skulle dock icke kunna åstadkomma alt hvad som nu gjorts, om icke våra stadsfullmäktige insett den ofantliga vigten af grönska och blommor inom stadens område och därför icke tvekat att anslå så betydliga summor som vi nyss uppräknat.
Hvarken stadsträdgårdsmästare eller stadsfullmäktige skulle likväl hinna det åsyftade målet, om icke stadsborna själfva vakade öfver planteringarnas bevarande. Stockholm har sannerligen icke alltid utmärkt sig i det afseendet. Här har okynnet och skadelusten ofta förstört hvad den goda smaken och nitet för allmänt bästa lyckats åstadkomma. Åttiotalets stockholmare ha dock visat sig tacksammare för hvad som gjorts till samhällets bästa. Under de år som större omsorg egnats åt planteringarna, har det visat sig, att ju mera vårdad och fin en plats hålles, dess mer aktas den af allmänheten. Nu mera händer aldrig, att något förstöres i parkerna, långt mindre att, såsom förr någon gång, hela grupper af växter på en enda natt af okynne fördärfvas. Om också det kunnat under dessa år inträffa, att någon nattvandrare af rosornas doft lockats att bryta en blomma, hör äfven detta till undantagen.
Större skäl till klagan öfver våld mot planteringarna eller åtminstone, mot oaktsamhet i det fallet gifves mot stadens hundar. Medel däremot torde väl icke böra sökas i dessa djurs utrotande eller annan inskränkning i deras antal än hvad hundskatten åstadkommer, men just denna skatt borde lemna staden medel att kosta på väktare i parkerna, och dit måste man nog en gång komma, liksom Humlegården, genom hvilken allmän väg går, borde under den mörka årstiden starkare upplysas än hvad fallet varit under åttiotalet. Men vårt årtionde har medhunnit så mycket till stadsparkers skapande och värdiga underhållande, att man måste vara foglig i ytterligare anspråk, utan att därför lemna dem ur sigte.
*