Sida 681
kadetter, alla karlar i röda jackor och fruntimmerna med storartade brätten på sina hattar. Där rada sig jacka öfver jacka, hatt öfver hatt ända bort i det höga, aflägsna fjärran, och där blänka basuner och trumpeter, trummor, tamburiner och gitarrer, och jackornas skarpt röda färg, messingsinstrumentens glänsande metallskimmer och fanornas mångfärgade dukar glittra i den starka belysningen.
Här och där ser man en helt verldslig uniform, en hästgardist, fotgardist eller artillerist, ty frälsningsarmén räknar i sina led en och annan garnisonssoldat.
Människorna där uppe på amfiteatern ha ett gladt och frimodigt uttryck. Man ser inga gudsnådliga miner, knapt några tecken till fanatism, och likväl fins sådan inom »armén», äfven om den icke är så stor och omedgörlig som mången föreställer sig.
Det hela gör icke obehagligt intryck, men väl kanske något teatraliskt, och det är ju icke någon hemlighet, att det är med yttre ståt som frälsningsarmén inverkar på de mindre bildade, fastän det ej häller kan nekas, att verkningsmedlen äro äfven andra, af allvarligare och mera djupgående art. Men nog hör det till arméns taktik att söka glänsa och komma buller å stad.
Ett skallande lefve höjes från amfiteatern. Alla de röda jackorna och de stora hattarna komma i rörelse, och deras innehafvare uppgifva höga jubelrop.
Upp för amfiteaterns trappsteg ila med lätta steg en man och en kvinna, båda i »arméns» uniform. De hälsa åt alla sidor. Mannen har ett godt utseende och ingenting i sitt väsen som antyder begär att väcka uppseende, just icke något svärmiskt häller, endast lugn välvilja och glad frimodighet. Han är en bildad man, helt nyligen löjtnant i svenska artilleriet, nu stabskapten i frälsningsarmén, son till ett statsråd, bror till tre officerare i svenska krigshären, af gammal adel.
Den lilla damen vid hans sida är hans hustru, också af god familj, med ett par hundra års adliga anor och med »bättre folks» vanliga bildning. Hennes ansigte synes ej mycket under den stora frälsningshatten, men man tycker sig dock finna ett fint och intelligent uttryck, för öfrigt förefaller hon något späd i både utseende och röst.
Stabskaptenen och hans fru soldaten sätta sig på amfiteaterns främsta bänk, midt för församlingen, och blifva sittande medan de vanliga stridssångerna under major Hellbergs anförande afsjungas med bullrande musik och ledsagade af dessa armrörelser som alltid användas, i synnerhet af de kvinliga frälsningssoldaterne, och hvilka efter hand öfvergå till alt vildare svängningar, men med oföränderligt gladt ansigtsuttryck. Detta hör till taktiken.
