Svenska slöjdföreningens tidskrift

18

S VE MS KA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910.

“mosaique" eller “marquéterie losangée“ och som engelsmännen beteckna såsom “parketryM3j utan verkligt klassiskt marketeriarbete.

Jag syftar egentligen på en synnerligen vacker af Leleu förfärdigad secrétaire i Wallace Collection (Harford House, London). Marketeriarbetet är å denna pjäs nästan den hufvudsakliga dekoreringen och visar, att Leleu, om han också icke som regel använde marketeri, dock var mästare äfven inom den branschen. Dessutom må nämnas tvänne i Trianon befintliga byråar signerade af Leleu, af hvilka den ena är prydd med de dekorativa franska liljorna i marketeri. Detta visar ohållbarheten af Champeaux’s yttrande, som ju motsäges äfven af vissa uttalanden hos Bottiger och Molinier.

Att Leleu i sådant hänseende kan vara omtvistad och måhända redan vid tidpunkten for Haupts vistelse i Paris öfvergifvit marketeriet gör emellertid, att man eger rätt

att tvifla på, huruvida Haupt hos honom sökt arbete och undervisning. Förresten var

det mycket svårt att få anställning hos dessa högt lysande stjärnor; troligast är väl

därför, att Haupt, såsom Bottiger äfven antydt, idkat sina studier hos någon af de mindre ryktbara mästarna, såvida icke samma välvillige gynnare, som förmedlat utnämningen, till hofsnickare, också gifvit honom rekommendation till den inflytelserike och konstintresserade svenske ambassadören grefve Ulrik Scheffer, som i Paris hade en mycket bemärkt ställning och åtnjöt stort anseende som konstkännare.

Huru som hälst, Haupt hade under sin kortare eller längre vistelse i Paris säkerligen tillfälle att vare sig hos Leleu eller någon mindre ryktbar mästare sätta sig in i de franska ebenisternas arbetsmetoder och tillägna sig deras oöfverträffade tekniska skicklighet, deras smak samt äfven få blicken öppen för den måttfullhet och den allvarligare stil, som alltmer började ersätta rokokons snirklar och öfverlastning. Men ehuru de nya riktningarna inom arkitekturen redan från 1750-talet äfven i Frankrike tagit öfverhanden och så småningom tryckt sin prägel på en del af de stora franska ebenisternas arbeten, hade dock icke denna rörelse så tidigt där som t. ex. i England fått en mera allmän spridning.

Att Haupt redan vid sin hemkomst till Sverige nästan uteslutande arbetade i den moderna stilen kan därför mycket väl vara beroende på längre vistelse i England.

Franske kännare, som haft tillfälle att taga del af den med så mycken sakkunskap och ihärdighet af Bottiger sammanställda serien af Haupts arbeten, uttala äfven den åsikten, att den svenska ebenisten snarare rönt inflytelse från engelska “cabinet makers". De stödja sig därvid på vissa egendomligheter hos Haupt, vissa inom den franska orna-, mentiken nästan aldrig förekommande former, som han med sin jämförelsevis lätta dekorativa packning mycket ofta använder.

De erkänna väl, att hufvudformerna hos hans möbler, behandling af ytorna samt föremålens hela struktur i de fleste fall påminna om franska förebilder, men framhålla därjämte, att detta är gemensamt för alla länders samtida möbelfabrikation, ty i Frankrike, säga de, har såväl rokokostilen som de finare formerna af Ludvig XVI:s stil vuxit upp.

De påpeka t. ex., med mer eller mindre rätt, att de förut omnämnda “postes“ sådana Haupt oftast använder dem icke äro karaktäristiska för franskt ebenisteri och likaså det å Haupts möbler så ofta återkommande flätade liksom veckade eller krusade bandornamentet, som tyckes vara alldeles okändt inom den franska ornamentiken.

En annan egendomlighet hos Haupt är den nedåt halfcirkelformiga afslutningen i fyllningarna, som återfinnes bl. a. å ett par präktiga byråar (Bottiger, Pl. 16 och 17) äfvensom å andra pjäser (Bottiger Pl. 15. 21. 25 och 27). Det är i alla händelser föga

'•'j Under ‘‘mosa'ique“ skulle möjligen kunna inrangeras inläggningsarbetet å den präktiga af Leleu utförda byrå, som afbildats i Bottigers arbete (se IM. 1.), ehuru såväl rosetterna som de vågiga rutningarna förete en dragning åt det högre marketeriet.