Svenska slöjdföreningens tidskrift

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910. 55

Berlings ofvannämnda bok, som är tillegnad drottning Carola af Sachsen, har ett särskildt värde i sin förträffliga redogörelse för de olika sätt, hvarpå Meissen-fabriken under årens lopp signerade sina arbeten. I detta kapitel, som har till rubrik I)as Markenwesen (sid. 153—166) påvisar han, att några fabriksmärken ej förekomma å Meissenporslinet förrän år 1723. Under denna äldsta tid utgjordes märket af bokstäfverna K. P. M.

( ATönigl. A)rzellan Manufaktur). Men som konkurrenterna ej drogo sig för att efterbilda detsamma — så till exempel gjorde Wicnfabriken sig icke samvete af att annektera detta märke, som där ju lika väl kunde förklaras såsom Åktiserliches Porzellan Manufaktur, så beslöt man sig för att skaffa ett skyddsmärke, som försäkrade Meissenfabriken mot slikt ofog, och detta fann man i det vapen, som kurfursten af Sachsen ensam ägde rätt att föra, nämligen de korslagda svärden. Detta märke, som fortfarande användes, uppträder dock under årens lopp i olika former, för hvilka Berling närmare redogör. Att fabriken dessutom vid särskilda tillfällen begagnat sig af andra märken är en känd sak, men Berling uppvisar, att detta är undantag. Så t. ex. monogrammet A. R. (— Augustus Rcx), som enligt en förordning af år 1731 endast fick åsättas föremål som tillverkats på beställning af konungen eller för hans bruk och såsom kungliga gåfvor. Merkurii-stafven, som också förekommer på den äldre tillverkningen och som gifvit anledning till olika uttydningar, åsattes endast sådana varor som på 1730-talet på beställning levererades till en turkisk köpman o. s. v.

Hvad beträffar Berlings redogörelse för den äldsta Meissentillverkningen ma här endast framhållas hans påstående, att Meissenporslinet före år 1720 var helt hvitt, blott ett mindre antal pjeser pryddes med guld. Sedan målades det hvita porslinet af personer som ej tillhörde fabriken. Bland dessa nämner han en guldsmedsgesäll vid namn Hunger, som spelade en roll vid Wienerfabrikens grundande och som där uppvisade flere sköna porslinsarbeten, som tillverkats i Meissen och sedermera målats af honom. Och därmed ha vi kommit in på Wienerfabrikens historia.

WIENER-FABRIKEN. De nyaste forskningarna rörande denna äro sammanfattade i det stora verk som år 1907 utgafs af J. Folnesics och E. W. Brann under titel: Geschiclite der K. K. Wiener- Porzellan- Manufaktur. Herausgebeben vom K. K. Österreich. museum fur Kunst und Industrie.

1 Wiener-konstslöjden intager porslinstillverkningen under 1700- och 1800-talen en af de mest framstående platserna. Också har den varit föremål för en grundlig forskning i vår tid. Redan år 1867 offentliggjorde Jakob von Falke en kortfattad afhandling öfver den kejserliga fabrikens historia, hvilken afhandling tjugu år därefter intogs i bearbetad form i hans stora katalog öfver den keramiska samlingen i Kunstgewerbemuseet i Wien. Därmed afstannade forskningen, tills ofvannämda praktverk år 1907 publicerades.

1 typografisk utstyrsel och illustrationsmaterialets förträfflighet och rikedom ansluter det sig värdigt till den samtida keramiska praktlitteraturen, såsom framgår af de 42 helsides-planscherna, däraf 12 i färg, och de 147 i texten intagna illustrationerna. Forskningarna äro grundliga och korrigera många tidigare uppgifter. Därmed visas att fabriken grundlädes redan 1718, från hvilket år den var enskild affär under en utmärkt ledning af holländaren Claudius Innocentius Du Pasquier till år 1744, då staten öfvertog fabriken. Därefter var den statsfabrik ända till år 1864, då den nedlades. Blomstringstiden infaller under åren 1784 — 1805, då friherre Konrad von Sorgenthal (/• i Nurnberg 1735) var dess chef. Innan han öfvertog chefsskapet, voro fabrikens affärer synnerligen dåliga, hvarför kejsar Josef 11 beslöt att sälja den på auktion, äfven af det skälet att enligt hans nationalekonomiska principer staten ej borde inlåta sig på merkantila företag utan öfverlåta dem åt den privata företagsamheten. Men på auktionsdagen den 20 juli 1784 infann sig icke