Svenska slöjdföreningens tidskrift

56

5 VENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910.

en enda spekulant, och så måste kejsaren behålla fabriken, som nu drefs för statens räkning. Snart blomstrade tillverkningen upp under Sorgenthals förträffliga ledning och detta såväl i konstnärligt som i ekonomiskt hänseende. Det är nu dekorationen med det s. k. reliefguldet började användas i större skala, hvilken dekoration dädanefter blef ett utmärkande drag för Wiener-fabrikens tillverkningar.

I synnerhet lade han an på att göra tillverkningen känd i utlandet genom en ökad export. Redan året efter hans tillträde till direktörskapet visar sig i detta afseende ett märkligt uppsving. Bland beställningarna afgick det året äfven ett antal pjeser till Stockholm för tillsammans 964 floriner.

Efter Sorgenthals död 1805 gick fabriken med stora steg sin undergång till mötes, hufvudsakligen beroende af dess ekonomiska obestånd, Konkurrensen särskildt från de böbmiska fabrikerna uppgafs vara den närmaste anledningen härtill. Slutligen blef dess tillvaro endast en tidsfråga. I herrehuset i den österrikiska riksdagen förklarade man sig vilja blifva fabriken kvitt, hvilket regeringen med nöje antog. Den 22 augusti 1864 beslöts dess nedläggande. Det då under bildning varande konstslöjdmuseet i Wien fick utan ersättning öfvertaga den del af samlingarna, som den ansåg sig behöfva. Där kan man också förträffligt studera den en gång så framstående fabrikens historia och de stilriktningar, som under tidernas lopp tryckte på tillverkningarna sin prägel.

DEN KEJSERLIGA FABRIKEN I S:T PETERSBURG. På befallning af zar Nikolaus II har förlidet år utgifvits ett digert arbete i stor folio öfver Petersburgs-fabrikens historia. Det är skrifvet på ryska men lyckligtvis innehåller det också en undertitel på franska ( Les manufactures impériales de porcelaine ä S:t Petersbourg ) och på samma språk en utförlig resumé öfver innehållet, omfattande sidorna 325 — 372. De 505 illustrationerna, af hvilka tolf äro helsidesplanscher, sätta oss i stånd att i detalj kunna följa den konstnärliga utvecklingen och de olika smakriktningarna. Tack vara detta utmärkta studiematerial sakna vi mindre att icke hela arbetet är skrifvet på något begripligare tungomål än ryska.

I sina sträfvanden att civilisera Ryssland och där införa europeisk kultur kom zar Peter att fästa sin uppmärksamhet äfven vid keramiken, som började vinna terräng i Europa i slutet af 1600-talet särskildt genom de holländska fajanserna. Följden häraf blef att en af hans agenter år 1717 slöt kontrakt i Amsterdam med en till börden italiensk keramiker, som förband sig att inom ett år inlära fyra ryssar i konsten. Samtidigt inkallades till Ryssland utländska arbetare. Något egentligt resultat tyckes dock icke hafva vunnits af dessa åtgärder, att döma däraf att ännu i 1727 års officiella rapport rörande de industriella företagen (Comptoir des manufactures) ingen keramisk fabrik nämnes såsom existerande i zarriket. Först på 1740-talet omtalas en fajansfabrik i Moskva, hvilken är att betrakta som den första ryska. År 1753 hade den kommit så långt att 'den kunde tillverka fajansserviser för det kejserliga bordet.

Hvad />ors/mstillverkningen i Ryssland angår, står dess begynnelse i nära förbindelse med K. Kr. Hungers namn, såsom vi i det följande skola se. Den redogörelse jag där lämnar rörande den tyske äfventyrarens inkallande till Ryssland och hans verksamhet därstädes är i allt hufvudsakligt hämtad ur det nämnda ryska praktverket.

Hedern att ha varit den förste, som tillverkade porslin i S:t Petersburg, tillkommer icke Hunger utan Dmitri Winogrodow, som faktiskt kände hemligheten med porslinstillverkningen och förestod Petersburgfabriken under åren 1747 — 1758, da han dog. Under dessa år arbetade man med Meissen-tillverkningen som förebild, och i färgernas klarhet nådde man stundom icke långt ifrån det bästa af Meissen-porslinet, såsom synes af några vaser och koppar från denna tid som ännu finnas i behåll. Någon egentlig fart i till-