Tillbaka Read Runeberg

Svenska slöjdföreningens tidskrift

Originalsida 243
Originalsida 243
Originalsida 242
Originalsida 243
242–243

Sida 243

UPSALA DOMKYRKAS KLÄDKAMMARE.

AF

ELLEN LUNDBERG, f. NYBLOM.

Man brukar säga, att en idé “ligger i luften“, när man blir vittne till, att samma Janke samtidigt växer fram och ger sig form och uttryck på olika håll inom samma område.

Orsakerna till dess uppträdande kunna vara mångahanda och samverkande, men man skulle ha svårt att i detalj definiera dem. Man kan blott konstatera dess befintlighet och erkänna, att man måste räkna med den som med en faktisk företeelse.

Redan länge har nog “legat i luften" en önskan att taga grundlig kännedom om de textila rikedomar, som i århundraden legat undangömda här och där i Sveriges landsbygd, särskildt i kyrkorna. Den vanvårdnad och vandalism, för hvilken detta område af vårt lands konstindustriella kultur varit utsatt, har gett vår tid ett ofantligt rikt material att syssla med.

Redan ha våra museer gjort en del, men här återstår ännu oändligt mycket att göra. Alla kyrkornas skatter kunde ju icke utan vidare bortföras från sina ursprungliga platser för att införlifvas med muséerna.

De storartade föremål, som af ålder och tradition tillhöra de olika templen, måste bevaras just där, hvart och ett på den plats, där de en gång utgjort en del af den kyrkliga “skruden", en oumbärlig symbol för de religiösa ceremonierna.

Det gällde att väcka intresset därför.

De förkättrade restaureringarna ha dock tvivelsutan bidragit till att föra denna idé framåt. Med allt det nagelfarande af kyrkornas yttre och inre, som restaureringarna helt naturligt medfört, följde osökt ett noggrannt granskande af alla undangömda förvaringsplatser och upplag, ett studium af inventarierna, där det kanske länge behöfts sakkunniga personers mellankomst för att reda upp och tillvarataga sedan århundraden hopade textila föremål och jämföra dem med befintliga inventarieförteckningar. Om man än icke på alla håll längtat efter eller själfmant sökt hjälp mot den skada, för hvilken ofta de kyrkliga prydnadsföremålen varit utsatta, såg man dock icke ogärna, att hjälpen kom.

Ar 1906 erhöll fröken Agnes Branting ett litet stipendium för att studera särskildt Östergötlands kyrkor.

I Vadstena dröjde fröken Branting för att i arkivet inhämta en del nödiga upplysningar, och redan i Linköpings domkyrka fann hon ett rikt material att taga itu med och intressera sig för. Fröken Brantings erfarenhet på det paramentala området, och det varma intresse fröken Branting hyser, specielt för all kyrklig textilkonst, fick här ett nytt intressant område att verka för.

Här gällde icke att restaurera illa medfarna kyrkliga föremål. Målet var blott att konservera dem för ytterligare skador och så lindrigt och pietetsfullt som möjligt reparera dem för att åstadkomma ett tillfredsställande helhetsintryck. I Linköping, där ännu en mängd värdefulla ting vänta på omvårdnad, fanns bland annat den enda dalmatica (korkåpa med ärmar) som ännu existerar i vårt land. Den är af vacker blågrön sammet, öfverbroderad med liljor i guld. För närvarande konserveras den under fröken Brantings öfverinseende.

Källa: Internet Archive ·