Sida 96
9. Ett frieri
96
att uträtta. Då lian dervid bad mig hemta honom der om en timme ungefär, erinrade jag honom att jag ej hade någon klocka. Han fäste då min uppmärksamhet vid tre små visartaflor nära fotsteget. Den ena visartaflan tillhörde en cyclometer, som angaf det tillryggalagda afståndet; den andra var en urtafla, indelad som jag förut beskrifvit; på den tredje angafs hastigheten i hvarje ögonblick af en visare, som rörde sig likt en manometer.
Aldrig skall jag glömma denna ytterst upplif-vande åkning. Med en fart, som en häst kan bibehålla endast en kort stund, flög jag framåt utan afbrott eller uppehåll. Hus och träd flögo förbi; luftdraget nästan hindrade mig från att andas. Och ändå ingen flämtande, löddrig häst, ingen ängslig fruktan att skada ett ädelt och dyrbart djur. Framåt ilade min tyste gångare med oförminskad fart, till dess urtaflan visade mig, att halfva tiden var förfluten.
På återvägen hade jag hunnit en eller två engelska mil från det ställe, der jag skulle träffa Utis, då jag på något afstånd framför mig varseblef en karriol, stående på ett sidospår. Ryttarinnan — jag kunde se, att drägten var en ung flickas — vände ryggen åt mig, men hennes framåtlutande ställning visade, att hon sysslade med något under åkdonet.
Jag var litet oviss om, hvad som var mest passande för mig, att erbjuda min hjelp eller fara vidare, då den unga damen, som reste sig upp och vände sig mot mig, visade sig vara Reva Diotha. Den framåtlutande ställning, hon nyss intagit, hade gifvit henne starkare färg och bragt hennes rika
Källa: Project Runeberg ·