En framtidsblick

97

lockar litet i oordning. En liten smutsfläck på bakan gjorde hennes skönhet nästan mera pikant genom att rikta uppmärksamheten på den mest förtjusande lilla grop. En skrufnyckel, som hon höll i handen, visade, hvad hon sysslat med och hvarifrån den nyss omtalade fläcken härledde sig. Kastande tillbaka håret öfver axeln, uttryckte hon öppet sin belåtenhet med min ankomst.

"Du kommer i grefvens tid", sade hon. "Jag steg af för att draga till den här skrufven" — hon gaf den härvid ett lätt slag med skrufnyckeln — "och bar mig så klumpigt åt, att skrufhufvudet gick af. Med din tillhjelp kan jag afhjelpa skadan i en handvändning."

Jag stod bredvid henne och betraktade den skadade maskinen med den visaste min jag för tillfället kunde åstadkomma. Något förskräckt öfver hennes tillit till min förmåga att vara till nytta i en sak, som jag inte begrep ett spår, frågade jag, om maskinen icke alls kunde användas, förrän skadan var reparerad.

"Jag skulle nog kunna våga åka en fem eller sex mil i timmen. Men svårigheten ligger deri, att jag blott har en timme på mig för att komma till stationen, der jag lofvat möta en bekant."

"Men jag skulle ju kunna föra dig dit?" sade jag, som i min ifver alldeles glömde bort Utis.

"Jag har ännu icke fäst upp mitt hår", svarade hon med en lätt rodnad.

Det var ett temligen gåtfullt svar. Ehuru icke utan en dunkel aning om hvad det betydde, fortfor jag djerft:

En framtidsblick, ^