Sida 109
11. Fonografen
109
förändringar. Deraf följde, att talen i hög grad förkortades, på samma gång de vunno ofantligt bådo i innehåll och form. I fonografen funno talarna en referent, som hvarken kunde skrämmas eller mutas. Grammatiska fel, dåligt uttal, brist på sammanhang — allt återgafs med skoningslös noggrannhet.
"De, som ville uppträda som lagstiftare, funno snart, att de både måste verkligen hafva någonting att säga och förstå att säga det, om de ville undslippa välförtjent åtlöje. Med en uppfattning, skärpt af oro och förtrytelse, dröjde det ej länge, innan de upptäckte allvarsamma hinder för fonografens användning i lagstiftningslokalerna. De framhöllo, att den borde förkastas såsom varande ett aristokratiskt påhitt af "litterärt folk och söndagsskolpolitiker" - med hvilka ord de uttryckte sin afsky för alla dem, som intogo en annan ståndpunkt i fråga om kunskaper och anständighet än de sjelfva. Men för donna enda gång funno de "praktiska po-litikussarna", som de kallade sig, att de gjort ett stort misstag. Allmänheten var af alldeles olika tanke och lät dem veta det. Försöket att blifva af med fonografen ledde till det partis politiska undergång, som velat motsätta sig dess användning. Både den och metallskifvorna med protokollen stäldes under särskildt konstitutionel skydd.
"Fonografens verkan på talarkonsten liknade först i viss mån den, som telegrafens allmänna användning utöfvade på brefskrifningen. På den ena ytterligheten af besinningslös mångordighet följde en annan, nämligen en till oklarhet gränsande torr sammanträngdhet. Man sträfvade efter att kunna
Källa: Project Runeberg ·