En framtidsblick

111

Utis, "att talarkonsten, för så vidt dermed menas en vädjan till känslorna, i sjelfva verket tillhör det förflutna. I ändamål att fastställa ett teorem i någon exakt vetenskap är det knappast ändamålsenligt att vädja till lidelserna. Menniskorna i den aflägsna forntiden förefalla oss som barn, hvilka med häftighet anföra orimliga bevis för att göra omogna åsigter gällande. Allt hvad vi begära af en talare är sakkännedom, jemte klarhet och noggrannhet i framställningen."

Medan han talade, hade han gått fram till fo-nografen, ställt den i ordning och satt den i förbindelse med snabbskrifningsmaskinen.

"Lyssna nu!" sade lian, i det han drog på en knapp.

Till min förvåning upprepades förra delen af det nyss omtalade samtalet mèd en nästan löjeväckande noggrannhet i tonfallen. Hvad jag kände, då jag så att säga fick lyssna på mig sjelf, påminde om en vildes känslor, när han för första gången ser sig i en spegel. Allt efter som sliden flyttades, blef ljudet starkare eller svagare, ehuru tydligheten var störst på en viss medeltonhöjd.

"Kom närmare!" sade Utis, i det han lät ljudet dö bort i ett nästan ohörbart mummel.

Jag närmade mig och fann snabbskrifningsmaskinen i full verksamhet. Utis lät den stanna, drog fram ett tryckt pappersark och visade mig det. Jag fick veta, att det innehöll de ord fono-grafen nyss upprepat, ehuru jag ej kunde tyda de egendomliga stenografiska tecken, hvarmed de voro återgifna.