En framtidsblick

152-

"I sjelfva verket är stor rikedom något, som vi hvarken önska eller finna önskvärdt. Visserligen är det en fläck på en persons minne att minska det arf, hau fatt efter sin far. Men om han bibehåller det vid samma belopp, känner lian sig lugn. Sträfvandet liar derför gått ut på att slägtled efter slägtled något öka fäclernearfvet, och till följd deraf liar maximibeloppet af den summa, man får testamentera bort, också småningom höjts."

Derpå förklarade han, huru den allmänna fonden uppkommit och huru den förvaltades. Den tycktes vara ett slags försäkringsfond, hvartill alla gifta personer årligen lemnade ett visst bidrag. Den fick äfven mottaga många legat, ja, nästan hela öfverskottet af den rikedom, som testamentsgifvaro efterlemnade. Ur denna fond lemnades ersättning för all egendom, som förstördes genom eldsvåda eller genom någon annan olyckshändelse, som egaren ej kunde förebygga.

Jag vill i förbigående anmärka, att eldsvådor ytterst sällan inträffade, hvilket berodde på det eldfasta byggnadsmaterialet, dit trä ej räknades; detta användes föga, icke ens till möbler. Lifförsäkring behöfdes icke, eftersom hvarje familj hade en viss förmögenhet, och förtidiga dödsfall voro jemförelsevis ovanliga, åtminstone bland männen.

Allt det bistånd en familj behöfde på grund af sjukdom eller dylika olyckor, lemnades med glädje af dess slägtingar, ty slägtkänslan var mycket stark. Fader- och moderlösa barn funno många, som gerna ville adoptera dem. Tillgången på sådana barn motsvarade i sjelfva verket ej på långt när efter-