En framtidsblick

167-

Det målsmanskap, husfadern åtog sig, var icke så besvärligt, som det skulle vara i våra dagar. Det fans inga sådana tillhåll, som nu utgöra en skamfläck för våra städer och leda unga män på villovägar, och på grund af de enkla vanorna voro skulder någonting okändt.

Vid den tid ecräarcrnc flyttades från den ena tjenstgöringsorten till den andra, fingo de en månads eller sex veckors permission for att begifva sig till det nya verksamhetsområdet. Hälften af dem flyttades om våren och hälften om hösten. Derigenom kunde resorna göras under den lämpligaste årstiden.

I fall en zcrdar var förlofvad, var han naturligtvis angelägen om att göra åtminstone ett hastigt besök på det ställe, som hade största dragningskraften for honom. Men som han ej fick tillbringa mer än två dagar i sitt hem, skedde resan till stor del, om ej helt och hållet, på karriol. Med ett sådant åkdon kunde den unge mannen, tack vare de präktiga vägar, som genomskuro hvarje vrå af jordklotet, lätt tillryggalägga tvåhundrafyratio engelska mil om dagen, till och med fyrahundra, om han hade brådtom.

Min värds ögon strålade af hänförelse, då han talade om dessa härliga resor i sällskap med en skara kamrater. Ehuru bokstafligen hela verlden låg öppen för dem, föredrogo de dock vanligen att så ställa sin färd, att den småningom förde dem till det ställe, der cle på bestämd dag skulle anmäla sig till tjenstgöring. Ena gången i]ade de dag efter dag öfver Sydamerikas skenbart ändlösa grässlätter;