Sida 13
2. Staden och dess innevånare
relsevis så kort tid som en mansålder är ju qvinnodrägten hos oss underkastad så stora och stundom så nyckfulla förändringar, att vi icke lätt blifva förvånade öfver några af modets nycker i fråga om det vackra könets klädedrägt. Men det som förvånade mig, var underrättelsen att, frånsedt de tillägg och förändringar, som nödvändiggjordes af den kallare årstiden, detta mod föga ändrat sig under loppet af hundratals slägtled.
Mannens drägt bestod af en kort tunika, som ej nådde fullt ned till knäet, och sandaler. Dessa senare liknade qvinnornas, men voro något starkare och öfverlädret var läderfärgadt eller brunt i stället för rödt eller gult. Dessa båda plagg, tunika ocli sandaler, utgjorde jemte underkläderna — en tunn ylleskjorta och korta vid byxor — männens bela sommardrägt. De buro hvarken hatt eller handskar annat än under den oblida årstiden.
Bruket att nästan alltid hafva hufvudet obetäckt tycktes utöfva den bästa verkan på den naturliga hufvudbetäckningen. Männen buro ungefär lika långt hår som nu, men i intet fall kunde jag upptäcka någon benägenhet för skallighet. Till och med män i framskriden ålder hade tjockt, krusigt hår, om än åren strött silfver deri. Ett ädelt slägte föreföll mig i sanning detta den aflägsna framtidens folk; männen välväxta och kraftfulla, ehuru något solbrända, qvinnorna skönare och behagfullare än någon af deras stammödrar i vår tid. Deras skönhet berodde icke blott på anletsdragens regelbundenhet; lika vackra anleten kan man äfven nu få se. Men århundraden af intellektuel odling
Källa: Project Runeberg ·