Sida 14
2. Staden och dess innevånare
hade gifvit deras skönhet en prägel, som gjorde den lika öfverlägsen anletsdragens själlösa regelbundenhet, som en lefvande blomma öfverträffar en vaxblomma. Mången af våra skönheter på modet kan framvisa mindre händer och fötter än dem jag nu såg, men helt visst sällan af så fulländad form och med så behagfulla rörelser. Om våra qvinnor blott en enda gång kunde se, huru lätt och spänstigt dessa en kommande tids fruar och flickor rörde sig med sina förnuftsenliga skodon, så skulle de för alltid aflägga de fula fodral, hvarmed de nu plåga och vanställa sina fötter.
Jag var så intresserad af att betrakta detta ståtliga slägtes anletsdrag och drägt, att vi hade gått ett stycke, innan jag hade öga för något annat eller tillfälle att göra min följeslage en fråga.
"Hur kommer det sig", sporde jag slutligen, "att vi blott möta en klass af befolkningen? Dessa personer tillhöra förmodligen er stads aristokrati, ett ståtligt och vackert slägte i sanning. Men hvar äro de arbetande klasserna? Jag har en stund spanat efter någon, som tillhör dem, men förgäfves. Alla tyckas tillhöra en högre klass."
"Yi hafva ingen aristokrati", blef svaret, "om du dermed menar en klass, som lefver i sysslolöshet, under det andra arbeta för den. Icke heller hafva vi någon arbetande klass, om du dermed förstår personer, hvilka tillbringa sitt lif i ett arbete, som ej lemnar dem något tillfälle till utveckling som intellektuela varelser. Den enda klassen ibland oss utgöres af just sådana, som du beundrar så mycket. Du kan kalla dem en aristokrati, om du der-
Källa: Project Runeberg ·