Sida 188
20. Niatas begäran
188-
terlängtade gåfva, som det nu står i monniskomakt att skänka.
"Jag motser nu en tilldragelse, som kan göra min hustru mycket stolt eller mig djupt olycklig. Jag har stort skäl att frukta såväl som att hoppas. Det är ett blott alltför säkert faktum, om hvars orsaker man tvistat mycket, att moderskapet, ehuru ännu ärofullare än fordom, också innebär större fara. Underligt nog motser Ulmene framtiden med hopp och glädje; det är jag, tycker hon, som behöfver tröst och uppmuntran. Hon har rätt. När jag tänker på, hvad som kan hända, förlorar jag modet; och jag undrar, om jag skulle vara i stånd att bära en sådan pröfning lika stilla som min vän Hulmar.
"Ehuru det ännu är minst ett halft år till denna väntade tilldragelse, har den, sedan den liksom andra dylika på ett eller annat sätt blifvit bekant, redan gifvit många af Ulmenes qvinliga slägtingar anledning att framföra sina lyckönskningar och framhålla sina anspråk på att komma i betraktande. Ty sådana böner komma icke blott från de barnlösa. Den moder, som, ehuru hon eger en son, upphört att hoppas på en dotter, längtar efter en sådan, och tvärtom.
"Ulmene kände sig djupt rörd af ett bref från • en gammal skolkamrat. Denna erkände ödmjukt, att det finnes många med större anspråk på att komma i åtanke än hon, eftersom hon blott är en aflägsen slägting. Men hon besvor Ulmene vid minnet af deras ungdomsvänskap att taga hennes anhållan i betraktande. Hon hade nu varit gift omkring tio år — år af lycka ända tills hennes ljuf-
Källa: Project Runeberg ·