En framtidsblick

189-

väste förhoppning börjat blekna. 'Hennes man var lika öm som någonsin och till och med ömmare, emedan han såg, att hon var olycklig. Men äfven han tycktes stundom i sitt hem känna saknad efter det, de en gång förtröstansfullt hoppats på. Fastän lion innerligt älskade honom, skulle hon gerna se honom som en annans make, om denna stumma längtan derigenom kunde tillfredsställas. Men som detta ej kunde ske, återstod för henne intet annat än att af sin så lyckligt lottade vän söka erhålla, hvad Gud nekat henne sjelf.

"Detta bref", fortfor Utis, "afgjorde saken. Enligt hvad som är brukligt i dylika fall, skall Niata Diotha-Mornu tjena ett år, som det heter, för sitt fosterbarn. Det vill säga hon kommer till oss och stannar ett år hos oss. Hon är den första, som mottager det späda barnet; det är hon, som helt och hållet tager vård om det under moderns lèd-ning. Vid årets slut begifver hon sig till sitt eget hem med sitt fosterbarn, hvartill hon hädanefter har samma rätt som en moder. Den verkliga modern lider visserligen af skilsmessan; men med kännedom om den lycka, hon skänkte en annan — en lycka, som ingen bättre kan uppskatta än en lycklig moder — och viss om att den lilla hvarken kommer att sakna kärlek eller omvårdnad, qväfver hon den känsla, hon betraktar såsom en blott sjelfvisk saknad, och söker tröst i sina återstående barns kärlek."