Sida 191
21. Samhällsinrättningar
191-
skicklighet och uppmärksamhet för att kunua styra åkdonet så, att man icke anade hans okunnighet.
Om den byggnad, dit jag följde folkströmmen, och om den gudstjenst, som firades der, skall jag blott säga, att det yttre undergått mycket mindre förändringar än jag kunnat vänta. Det, som mest intresserade mig, var församlingens utseende. Den tycktes verkligen finna nöje i det, som sammanfört den. Jag såg ej till de förherskande kännetecknen på våra nuvarande kyrkobesökare — det högtidliga, nästan begrafningslika allvaret, det knapt dämpade uttrycket af öfverlägsen moralisk rättskaffenshet, som gerna åtföljer fullgörandet af en icke särdeles angenäm pligt. I stället syntes en lugn belåtenhet, som under dylika förhållanden var alldeles ny för mig.
Barnen gingo i ett slags söndagsskola, der de fingo undervisning i sedeläran samt i den naturliga teologiens grundsanningar. Deras lärare voro hufvudsakligen de unga, som ännu icke fått tillträde till den församling, som utgjordes af dem, hvilka bestämdt antagit en lära och slutit sig till ett kyrkosamfund.
Man ansåg med rätta, att bemödandet att tvinga omogna eller oberedda sinnen att taga kännedom om svåra frågor vanligen har till följd en fortfarande afsky för hela det ämne, hvaraf de utgöra en del. I stället för att lydigt och undergifvet godkänna en viss följd af de mest abstrakta satser voro de unga vanligen tvärtom angelägna att få inhemta den högre grad af kunskap, som var en mognare ålder förbehållen. De voro icke heller i stånd att
Källa: Project Runeberg ·