En framtidsblick

14:

var bestämd åt honom. Jag visste då ej hvarför, men skulle snart få veta det.

Sedan båda z or dar er ne viel vårt bord fått hvar sin rosett, fick äfven jag en blå ocli hvit sådan. Utan att veta hvarför — ty Utis hade glömt att tala om detta bruk för mig — satte jag liksom de andra fast den på min tunika. Jag såg frågande på Utis. Han log endast — att förklara ett så vanligt bruk skulle naturligtvis hafva väckt förvåning — men jag förstod af den blick han gaf mig till svar, att jag blott behöfde göra som de andra.

De stego genast upp och gingo igenom salen, som om de letat efter någon. Anvar ensam visste hvem han sökte. Han gick rakt fram till den plats, der Reva satt tillsammans med några af de unga slägtingar, för hvilka jag blifvit presenterad på förmiddagen. Nu märkte jag for första gången, hvad Anvar sett strax vid sin ankomst, nämligen att rödt och blått voro hennes färger. Kanten på hennes tunika var blå och bandet i hennes hår rödt. Då Anvar kom fram till hennes plats och tyst bugade sig för henne, kände jag en obeskriflig smärta vid denna anblick. Det erbjöd någon lisa för mig att i det sätt, hvarpå hon mottog honom, icke skymta någon antydan till, att hon besvarade de känslor jag läst i hans ögon, när han fick rosetten. Hon besvarade artigt hans helsning, visade honom en ledig sittplats och fortfor lugnt med hvad hon hållit på att säga.

Som jag märkte, att Ialma, som satt vid ett bord i närheten, bar min rosetts färger, gick jag fram till henne och bugade mig. Hon pekade på