Sida 214
24. Anvar misslyckas
214:
söka vända mina blickar åt annat håll. Hon gjorde derför ett välvilligt försök att hjelpa mig genom att tala om en tafla, som hängde i närheten af dörren i fråga. Då Reva kom in, var hon mycket blek, men skönare än någonsin. An var gick fram till henne, och de lemnade salen tillsammans.
"Jag skall visa dig något!" yttrade Ialma, i det hon hastigt gick fram till den nyss omnämnda taflan. "Se på taflan och inte på mig, medan jag talar!" sade hon brådskande. "Se icke så besynnerlig ut! Var en man!"
Till svar mumlade jag några ohörbara ord, under det jag så till vida lydde hennes uppmaning, att jag låtsade ifrigt betrakta taflan, ehuru jag för ögonblicket kände mig fullkomligt likgiltig för allting i verlden, då dess största skatt gått förlorad för mig.
"Det gör mig ondt om An var, stackars karl", fortfor Ialma i samma ton.
"Hvarför beklagar du honom?" sade jag, icke utan bitterhet. "Går det icke bra för honom? Har han ej skäl att känna sig lycklig?"
"Reva har visserligen följt med honom, men blott derför att bruket så kräfver. Jag känner henne och kan se, att hon icke bryr sig om honom. Du får väl se, om jag har rätt eller ej."
Efter att hafva hört dessa ord kände jag mig mycket lättare om hjertat och lemnade salen på samma gång som min godhjertade följeslagerska. De .äldre och många af de yngre hade spridt sig i pelargångarna eller under de stora trädens skugga. Barnen, som egnade sig åt hvarjehanda tidsfördrif,
Källa: Project Runeberg ·