Sida 215
24. Anvar misslyckas
215:
sprungo omkring, rörliga och behagfulla som små kolibris. Till de rådande föreställningarna om hvilodagen hörde ej, att den skulle vara en dag af botöfning och onaturlig stillhet för de unga.
Då vi kommo fram till det ställe, der jag lemnat min karriol, voro Reva och Anvar redan ur sigte, och Utis och Ulmene höllo just på att begifva sig af. Sedan jag fått tillsägelse att följa efter Utis, begåfvo vi oss af i snabb fart. Efter en stund försökte jag åter börja ett samtal om den sak, som låg mig mest om hjertat, men efter en kort förklaring vände Ialma talet på andra ämnen.
"Jag liar redan sagt mer än jag kanske borde", sade hon. "Men du såg verkligen så olycklig ut, att jag ej kunde låta bli att säga något. Men jag kan säga, hvad alla hafva rätt att få veta. Hulmar och Anvars far äro gamla vänner, och jag tviflar icke på, att Hulmar skulle tycka om att få Anvar till måg. Och hvem skulle ej göra det? Men — jag hyser starka tvifvelsmål om, att han någonsin kommer att få det."
Efter denna för mig tröstande försäkran vände hon samtalet på andra ämnen. Detta var så mycket lättare, som det ålåg henne att göra mig bekant med den trakt, hvarigenom vi ljudlöst gledo fram. Det fans icke ett hus, hvars historia hon ej kunde berätta och hvars innevånares slägtskap med mig hon ej kunde förklara.
Snart fingo vi vår bestämmelseort i sigte. Semna Diotha-Nuvals hem var vackert beläget på en höjd med utsigt öfver Hudson, icke långt från det ställe der Peekskill nu ligger. Det visade sig, att jag
Källa: Project Runeberg ·