En framtidsblick

216:

gjort mig alldeles oriktiga föreställningar om min vördnadsvärda slägting. I stället för en vid sin stol fängslad sjukling fann jag en energisk liten dam, som jag skulle hafva ansett vara mellan sextio oeh sjuttio år gammal. Hon hade rikt och vackert hvitt hår, och hennes skarpa grå ögon voro uttrycksfulla.

Hon satt som en drottning i kretsen af sitt hoffolk, som här utgjordes af hennes fullvuxna afkomlingar i tre led, bland dem Reva, Semna Dio-tha — min kusin — och hennes far. Anvar stod på ena sidan lugn, men blek och icke alls lik en lycklig älskare. Medan den gamla damen talade med mig, strök hon sakta Revas hår, hvilken satt på en pall bredvid henne.

Efter de första helsningarna, fortfor hon: "Det är alldeles som om det varit i går din far — du är mycket lik honom, men vackrare — kom hit för att taga ifrån oss vår Osna. Hon var mitt yngsta barnbarn och hade alltid sagt, att hon skulle stanna hos mormor i hela sitt lif. Men så kommer en främling, och mormor blir glömd. Det är som det skall vara, barn; och huru ogerna vi gamla än skiljas från er, skulle vi ej vilja hafva det annorlunda. Nu kommer lilla Reva med sitt vacki*a hår uppsatt." Reva rodnade vid dessa ord, men gjorde ingen invändning. "Jag har haft ner ditt hår, mitt barn; låt mig fasta upp det!"

"Nej", sade Reva, i det hon skakade eftertryckligt på hufvudet, så att det rika håret föll ned, "låt det vara så här! Det är mycket trefligare."

Den gamla damen gaf henne en forskande blick.