En framtidsblick

223:

kosten begifvit sig till sin post, eftersom det denna vecka var hennes tur att tjenstgöra.

Min värd, som tydligen var belåten med att jag så snart uppfyllt hans begäran, fullgjorde först sina skyldigheter som vard genom att föra mig omkring i trädgården.

"Den der springbrunnen", sade han, i det han pekade på något, som liknade ett moln i alla regnbågens färger, "är Revas uppfinning." Med dessa ord tryckte han på något liknande ett klippstycke, ocli vattenstrålen sjönk genast, så att man kunde nalkas bassängen. Denna omslöts af ett konstgjordt klipparti med ormbunkar ocli andra växter, som trifvas på fuktiga ställen. En hoj) fiskar af olika slag kommo fram till kanten, synbarligen vana vid att blifva matade.

"De äro Revas älsklingar liksom hennes fåglar", sade han. "Men jag tror hon tycker ännu mer om sina blommor. Här är hennes stolthet, en i sitt slag ensam växt, hvars namn icke ens någon af våra skickligaste botanister kunnat få reda på."

I detta ögonblick stannade vi framför — jag tvekar att nämna det — ett ej särdeles stort, men frodigt exemplar af carduus arvcnsis, åkertisteln. Knopparna, som redan lyste purpurröda i topparna, gåfvo löfte om en rik skörd af denna jordbrukarnes landsplåga, som de gifvit det betecknande namnet "den förbannade."

"Är det den här växten du menar?" frågade jag, som knapt kunde tro mina ögon.

"Du tycks känna till den. Ja, det är den här växten,"