En framtidsblick

224:

"Det är bara en —"; jag stod förbryllad, ty jag var ur stånd att påminna mig något namn på den i den tidens språk. "Det är bara ett ogräs, som en gång riktigt afskyddes, ocli är långt ifrån ' någonting ovanligt."

"X Maoria, menar du. Den tycks vara alldeles okänd på vår kontinent."

"Det var en tid, då man blott alltför väl kände till den här i trakten", svarade jag. Derpå redogjorde jag i korthet för dess egenskaper ocli sade honom, huru svårt det var att utrota den, om den en gång innästlat sig någonstädes.

"Med våra nuvarande odlingsmetoder skulle den ej hafva stora utsigter att trifvas", sade Hul-mar, som med stort intresse åhört mina ord. "Det är imellertid så godt att vidtaga några försigtighetsmått."

Under det vi gingo fram emot byggningen, omtalade han, att ßeva, som kände till alla inhemska växter, fått se den obekanta plantan växa i en vrå i trädgården. Den enda sannolika förklaring han kunde lemna öfver att den fans der var följande. Aret förut hade ett glaskärl, som tycktes innehålla mynt eller något dylikt, lemnats till honom för att undersökas. I kärlet, som man måste såga i tu för att komma åt mynten, fans en hop multnade växtämnen, som kastades i denna del af trädgården.

Då vi kommo till biblioteket, visade han mig ett af mynten, hvars datum, så vidt jag kunde urskilja, var A. D. 2758. Genom ett samtal om den småningom skedda förändringen af siffrornas form kommo vi helt naturligt in på forntidens matematik.