Sida 18
2. Staden och dess innevånare
"Här har du förklaringen", svarade han och slog med hela sin armstyrka ett slag på den ofantliga fönsterrutan.
Jag ryckte till af bestörtning, väntande att få se den präktiga glasrutan springa i bitar med allehanda obehagliga följder deraf. Men hela resultatet var ett doft, dämpadt ljud, liksom hade han slagit på en ångpanna. Ditlockad af bullret, visade sig en hygglig, hvithårig man i dörröppningen. Utan något tecken till oro för sitt dyrbara fönster helsade han på min följeslage med leendet af en bekant.
"Jag ser, Utis", så tilltalade han min vän, "att du också är intresserad af mitt fönster. Den nya packningsmetoden är utmärkt. Som du ser märkes knapt ringaste dallring."
Efter ännu några ord gick han åter in; och min vän, som såg mig fortfarande med förvåning betrakta fönstret, sade, i det han sakta knackade på rutan:
"Du kan slå på den så hårdt du vill med en slägga. Göra ett märke deri kan du möjligen, men krossa den, inte."
"Vid allt som är underbart!" utropade jag, "hvad är då detta för ett ämne, som tyckes förena så stridiga egenskaper? Är det glas eller jern?"
"Det är smidbart glas", var svaret, "kanske en af de allra nyttigaste uppfinningar under de senaste femtio seklerna. Hade en enda man bragt den till fulländning, skulle han med skäl räknas bland menniskoslägtets störste välgörare. Men nu förhåller det sig så, att den förste uppfinnarens namn är
Källa: Project Runeberg ·