En framtidsblick

286:

olika anordning. På detta instrument, som hufvudsakligen användes af dem, hvilka blott ville ackompanjera sig, hade tangenterna något mindro diameter än en dragharmonikas och voro litet urhålkade i spetsen.

Tangenterna voro ordnade sju och sju. Tätt omkring en midteltangent, som angaf den enkla tonen, funnos sex andra, som ej angåfvo enkla toner, utan de sex vanligaste ackorden till denna centralton. Klaviaturen var ordnad efter flere oktaver af kromatiska skalan, och hvarje ton var riktigt stämd. En enkel inrättning gjorde det möjligt för den spelande att, innan han började, ställa instrumentet efter hvilken grundton han önskade.

Genom att med ett slags spetsig fingerborg, som sattes på pekfingret, lätt trycka på den skålformiga tangenten, framkallade den spelande den ton eller det ackord han önskade, under det tonens styrka reglerades af en häfstång, som styrdes med venstra handen. Det var så lätt att använda detta instrument, att hvem som helst, som var begåfvad med öra, mycket lättare kunde lära sig spela en melodi med ackompanjemang än nu att taga ut den på ett piano.

Hvad mången säkert skulle anse för detta instruments förnämsta egenskap, var att man kunde spela så sakta på det, att den, som befann sig på något afstånd, ej hörde ljudet deraf. Lilla Esna hade ett sådant instrument. Då jag händelsevis kom in i det rum, der hon spelade Öfver, hörde jag icke, att hon spelade, förrän jag kom tätt intill henne.