Sida 239
27. Musik
239:
den andra. Den sista, som utkommit omkring femton århundraden före den tid, hvarom jag talar, ansågs som ett klassiskt arbete.
Ett tillfälligt omnämnande af "hjelten vid Ossa-watomie" påminde mig om den enkla, sällsamma melodi, som står i samband med hans namn —- en melodi, som för dera, hvilka lefvat i denna tid af kamp och blodsutgjutelse, ännu i dag väcker tanken ]oå väpnade krigares steg ocli aflägset kanondunder. Åtminstone är det så med mig.
Jag var på den tiden alltför liten för att kunna deltaga i den stora striden eller ens rätt förstå den. Men ett af mina tidigaste minnen är, att jag stod i ett fönster med min mor för att se min morbrors regemente tåga förbi på sin väg till fronten för att deltaga i den sista förtviflade kampen omkring Richmond. Det är som om det varit i går. Hur ståtlig såg icke den solbrände ooli skäggige anföraren ut, der han red i spetsen för kolonnen! Hur olik var han ej den bleka och hjelplösa gestalt, som vi återsågo två månader derefter!
Han såg upp till vårt fönster. Det var ej blott eller i främsta rummet sin syster, han tillvinkade ett stumt farväl. I samma ögonblick spelade musiken upp, och liksom drifven af en gemensam impuls, bröt hela kolonnen ut i denna sång, som ger ett sällsamt uttryck åt tron på andens öfverlägsenhet öfver materien, åt tillförsigten att en stor grundsats icke dör, huru det än går med' dess första försvarare:
"Jolin Brown i grafven multnar, men anden lefver än!"
Källa: Project Runeberg ·