En framtidsblick

210:

Så marscherade soldaterna förbi i takt efter orden och musiken, många för att aldrig återkomma. Yi betraktade dem under tystnad, tills de sista försvunnit ur sigte och bullret dog bort på afstånd. Jag, som betraktat alltsammans som ett praktfullt skådespel, hvari "morbror Thad" spelat hufvudrolen, åsåg med stum förvåning, huru qvinnorna snyftande föllo i hvarandras armar, sedan vi aflägsnat oss från fönstret. Hvad hade de att gråta för? Jag förstod det litet bättre två månader senare.

Det var kanske min lifliga hågkomst af detta skådespel, som eldade mig vid återgifvandet af marschen — sången kan man knapt kalla den; i alla händelser förenade sig båda mina åhörare i en bön, att jag skulle sjunga en vers med samma ord, som de män användt, hvilka utan knot offrat sina lif i denna kamp, hvars epokgörande karaktär efterverlden fullt kunde uppskatta. Som jag märkte, att de voro intresserade, beskref jag den scen jag nyss skildrat för att gifva dem någon föreställning om händelserna under denna upprörda tid, hvarvid jag först talade i tredje personen om den unge åskådaren. Men strömmen af minnen ryckte mig med sig, och jag måtte utan att veta det hafva talat i första personen, ty Reva, som lyssnat med blixtrande ögon, utropade plötsligt:

"Du talar, som om du sett det sjelf!"

"Kanhända —" började Hulmar, men hejdade sig och bytte om ämne genom att bedja Reva improvisera en marsch med den melodi jag föredragit. I början återgaf hon blott melodien med obetydliga variationer och slog derpå an ett ackord, som här-