En framtidsblick

247:

min egen son; men äfven om jag kunde fcill den grad glömma, livad jag är skyldig min äldste vän, att jag för honom dolde, hvad som är af så stor vigt för honom att veta, så finnes det andra, som icke skulle vara lika tystlåtna.

"Alltså veta flere än du af saken?"

"Ja, två till. Den ene är din mormors bror, Huart, den gamle herrn, som vi träffade samma dag du kom hit. Det var med honom din mor först meddelade sig i fråga om din hitkomst. Ul-mene är den andra. Hon har rättighet att fa veta hvarje ny familjemedlems föregåenden."

"Ur hvilken synpunkt tror du Hulmar kommer att se saken?" frågade jag modstulen efter en lång paus.

"I bästa fall kunna vi antaga, att han anser dig lida af monamani eller åtminstone vara en person, hvars minne af det förflutna undergått en besynnerlig förändring. Nu finnes det ingenting vi frukta så mycket som själssjukdomar. Döden kunna vi möta med jemnmod; våra käras förtidiga död söka vi bära med undergifvenhet; men £ör vansinne finnes ingen tröst. Fall af sinnesrubbning inträffa nu jemförelsevis sällan; men de inträffa dock och förmörka utsigterna till giftermål for alla den sjukes slägtingar. Du vet, hur det står till med dig och kan sjelf bedöma hvad du bör göra."

"Jag förmodar, att jag måste hafva en förklaring med Hulmar så snart som möjligt", sade jag dystert. Hela dagen hade jag lefvat i de dårars paradis, njutit af en bedräglig lycka och stod nu ansigte mot ansigte med det ömedgörliga sakför-