Sida 21
2. Staden och dess innevånare
flutit. Men med en suck af förödmjukelse kände jag inom mig, att jag tillhörde den långt aflägsna mörka forntiden.
Min vän fann lika stort nöje i att lemna upplysningar som jag i att fråga. Men som han mycket riktigt anmärkte, är det omöjligt att tydligt förklara en hop saker till och med för det skarpaste förstånd, som saknar nödvändiga förkunskaper. Vetenskapen hade i många fall tagit verkliga jättesteg framåt, och det återstod mig ännu att inhemta elementerna af det nya kunskapssystemet.
"Det är nu på tiden att lemna staden", sade min ledsagare, då vi åter befunno oss utomhus. "Mitt hem ligger dryga tretio engelska mil utanför staden, och vi få ej komma for sent till middagen. Punktlighet äfven i obetydligheter är hos oss mindre en förtjenst än en inrotad vana."
Ända till detta ögonblick hade jag, underligt nog, icke egnat en tanke åt min egen drägt; jag hade varit alltför upptagen af att betrakta andras. Men vid denna högst oväntade inbjudning till middag föll mig en oroande tanke in. Hur skulle jag kunna visa mig for främlingar, kanske för damer, klädd i nattrock och tofflor som jag var, innan jag lemnade mitt rum och begaf mig ut på denna händelserika färd? Hur skulle jag då sett ut! Orolig kastade jag en hastig blick på min drägt och märkte då for första gången, att samma inflytande som flyttat mig till en aflägsen framtid, äfven åstadkommit en motsvarande forändring i mitt yttre. Jag fann, att jag, såvidt jag kunde döma derom, var klädd i enlighet med den rådande smaken. Jag
Källa: Project Runeberg ·