En framtidsblick

285:

som hade mycket sinne för humor. Hon satte sig genast in i saken och sade skrattande:

"Om det kan böta dig, så kan du nu en gång för alla se hur det 'tager sig ut', som du säger."

I det hon yttrade dessa ord, vände hon sig om, så att nacken syntes, och vände sedan på min begäran profilen mot mig. Så länge jag vågade, lät jag henne förblifva i denna ställning och skärskådade synbarligen med kritiska blickar det konstnärligt ordnade håret, men betraktade äfven det Artemisliknande hufvudet i alla enskildheter, näsans fina konturer, de stolta läpparna och hakan.

"Nå, är du nu i stånd att egna hela din uppmärksamhet åt spelet?" frågade hon, i det hon vände ansigtet mot mig, detta ansigte, som lika mycket fängslade hjertat, som den gudinnelika profilen tillfredsställde smaken för det sköna.

"Jag tror det vore bäst, om du kunde bära håret på samma sätt som vanligt. Jag är säker på, att jag skulle kunna spela bra då." — Jag sade detta så lugnt och betänksamt, som om det ej varit fråga om annat än att flytta en tafla eller en statyett. Jag visste också mycket väl, att jag genom att bereda henne tillfallo att befria sina lockar ur denna fångenskap, som hon säkert fann tråkig, verkligen skulle göra henne ett stort nöje. Att jag haft rätt i min förmodan, visade sig, då hon utan många invändningar biföll en begäran, som föreföll så oforståndig.

Jag betraktade henne — det tycktes i sjelfva verket vara fullkomligt omöjligt for mig att hindra mina blickar från att fblja henne — jag betraktade