Sida 320
36. En kyss och dess följder
320:
gård, der hon höll på att mata sina guldfiskar. "Du har varit mycket god mot mig."
Något i hennes sätt ingaf mig mod att fråga, i det jag med flit använde hennes eget uttryck:
"Kan du ännu säga, hvad du en gång gaf mig anledning att hoppas, nämligen att vi äro — mycket goda vänner?"
"Mer än vänner, Ismar", sade hon okonstladt, men med en viss osäkerhet och blyghet. "Ja", fortfor hon, besvarande den glada fråga hon läste i mina ögon, "jag tror, att jag verkligen — älskar dig, som det kallas — litet åtminstone."
"Hvad kommer dig att tro, att du börjar älska mig?" frågade jag, med svårighet af hållande mig från att i ord gifva ett alltför kraftigt uttryck åt den stormande glädje jag kände, ty jag var rädd att skrämma henne och derigenom gå miste om detta blyga förtroende.
"Det är flera saker", svarade hon, med mera tillförsigt, sedan isen nu var bruten, och lugnad af mitt sätt. "Jag har alltid tyckt om dig, som jag redan sagt, och när du talade med mig den der gången, gjorde det mig ett nöje, att du älskade mig. Men nu börjar jag tycka det är ännu bättre att älska än att vara älskad. Dessutom hände det i går —"
"Nå?" sade jag uppmuntrande och frågande.
"Jag nästan blygs för att tala om det. Men då jag gick min väg med de der skizzerna, såg jag händelsevis i en spegel, att du pratade helt muntert med Udene Vadarna. Hon är mycket vacker", fortfor Reva, liksom om hon velat ursäkta sig,
Källa: Project Runeberg ·