Sida 361
40. Afslutning
361:
för att genast af sända dem till underrättelse om en tilldragelse, hvilken då tillhör det förflutna. Och detta tillkännagifvande enligt etikettens föreskrift skall ej blifva det enda. Edith har lofvat skrifva. Vidtala ofta om E., och hon erkänner, att hon hyser stor aktning för honom.
"Jag var nästan ledsen", sade hon en gång på skämt, "öfver att jag ej kunde gifva honom mitt hjerta. Men du vet, att det för längesedan var bortskänkt på annat håll."
Imellertid har jag ännu icke vågat yppa mina tankar om ett visst ämne. Varnad genom min erfarenhet i fråga om Reva, är jag rädd for att väcka don svartsjuka, som tyckes slumra äfven hos de mest fullkomliga qvinnor. Men hur ofta väcker ej ett ord eller en åtbörd af henne hos mig en liflig hågkomst af den sköna drömbild, hvilken jag ännu känner mig så mycket mera obenägen att tala om, som jag hittills icke kunnat fullkomligt öfvertyga, mig om att hon ej finnes till! Händelser och personer, som tillhöra denna sällsamma verld, äro ännu för mig lika verkliga som dylika i mitt nuvarande lif. Stundom känner jag mig rent af tveksam om huruvida icke denna tillvaro är skenbar och den förra verklig; jag undrar om jag ej skall vakna och finna mig liggande i min hängande bädd i Utis' hus, blickande upp på den besynnerligt indelade urtaflan ofvanför dörren för att se hvad tiden lider och med en rysning af glädje tänkande på att jag, innan visaren skridit förbi tre bland afdelningarna, åter skall få sola mig i en viss persons
En framtithhlich.
Källa: Project Runeberg ·