En framtidsblick

362:

närhet, åter höra clen vänliga morgonhälsningen yttras af en viss röst.

Stundom känner jag mig något förvirrad, då inom mig vakna dunkla hågkomster af en egendomlig spekulativ filosofi, som Hulmar ibland gaf mig en svag föreställning om. Ehuru det jag hörde om dessa spekulationer då mest kom mig att förnimma en känsla af svindel, ångrar jag storligen, att jag hyste så ringa intresse för det, som nu skulle vara så intressant. Hvilket ämne skulle det ej vara till en föreläsning vid en sommarsammankomst af djupa ocli allvarliga tänkare, som söka vederqvickelse efter allvarsammare sysselsättningar i en behagfull lek med så luftiga ämnen som det otänlcbaras tänkbarhet! Skulle icke detta ämne, sådant det nu är, vara på sitt sätt lika lockande som E-evas tistel? Denna tanke tilltalar mig, och kanhända — Men först måste jag höra hvad Edith säger. Har ej århundradens vishet fastslagit, att en man blott med sin hustrus tillåtelse kan blifva stor eller ryktbar?

Enligt det betraktelsesätt, jag nyss gjorde en antydan om, följa icke blott de olika utvecklingsskedena i vårt slägtes historia efter hvarandra, utan de finnas äfven på samma gång och ega lika utsträckning med hvarandra. Liksom ett visst marmorblock innehåller icke blott en utan hvilken staty som helst, ehuru bland dem alla endast en i sender kan göras förnimbar for våra sinnen; så kunna i en viss del af rummet huru många verldar som helst finnas på samma géhig> hvar och en med sin egen befolkning, som är medveten blott om den verld eller den serie af företeelser, i samklang hvarmed