Sida 34
4. Landet
34
bland hvilka jag förlorad© Reva ur sigte, och snart stodo vi båda ensamma på platformen och kastade en sista blick på tåget, då det försvann vid en aflägsen kurva.
"Du kan se dig omkring här några ögonblick", sade Utis, "men gå inte långt! jag skall inte vara länge borta."
Då jag blifvit ensam, riktade jag först mina blickar på floden. Den breda Hudson glittrade i solen, som nu höll på att sänka sig mot kullarna på den andra stranden. Flodfartyg af sällsamt utseende gledo öfver den svagt krusade ytan, under det mitt öra från dem förnam smekande tonfall af en aflägsen musik. Dessa farkoster sattes synbarligen i gång af något inre maskineri. Men ingen ful skorsten vanstälde deras däck, ingen becksvart rök följde dem som ett tungt släp. Konturerna af kullarne i vester föreföllo mig välbekanta, ehuru förändrade, liksom anletsdragen hos en vän, som vi efter åratals skiljsmessa återse.
De största förändringarna hade Palissaderna undergått, såsom jag efteråt hade tillfälle att iakttaga. En tidrymd af nära åttio århundraden skulle ensamt icke hafva åstadkommit dessa stora förändringar i deras konturer, men menniskans ständigt verksamma hand hade gjort långt mera än tiden. I stället for. den djerfva tvärbranta mur, som nu beherskar floden likt ett af titaner uppfördt bålverk, sluttade den utomordentligt väl odlade stranden ända ned till Vattenbrynet. Blott enstaka fragment, som på sina ställen reste sig i enslig storhet,
Källa: Project Runeberg ·