Sida 37
4. Landet
37
Buskarne på taken voro ej det enda gröna man såg. En dubbel rad af präktiga almar, synbarligen af hög ålder, omgaf hela den öppna platsen och sträckte sig utefter gatorna, så långt jag kunde se från den punkt, der jag befann mig.
Jag höll just på med dessa iakttagelser, då Utis åter visade sig. Han satt på ett åkdon, som, styrclt af honom, ljudlöst som en kanot gled fram öfver den jemna gatläggningen. Jag märkte nu först, att icke ett hjulspår, icke ett märke af jernskodda hofvar kunde upptäckas på dess yta. Den tycktes aldrig trampas af något tyngre än en menniskofot. Jag kom nu också att tänka på att, ehuru många resande stigit af på samma gång som vi, jag ej hade sett något slags åkdon eller hört något ljud, som antydde, att sådana funnos i närheten. Det åkdon, hvarpå Utis nu närmade sig, var till form och konstruktion icke olikt en trehjulig velociped med två sittplatser. Drifkraften utgjordes dock ej af ryttarens muskler, utan af en elektrisk motor under sittplatserna.
Vi satte oss i rörelse och åkte först i måttlig fart öfver den öppna platsen, hvarefter vi färdades med allt större hastighet framåt byns hufvudgata. Från en inrättning, som styrdes af en i handtaget anbragt skrufnyckel, hördes en klar ton liknande ljudet från ett silfverhorn, hvilken tjenade till att varsko andra om vårt annalkande. Detta var så mycket nödvändigare, som vår karriol, — såsom jag tillåter mig att fritt öfversatta benämningen på vårt åkdon ~ ljudlöst som en skugga ilade framåt på den
Källa: Project Runeberg ·