En framtidsblick

56

"Reva är således din kusin — eller kanske syssling?" sade jag frågande.

"Hon är min kusin och din syssling", svarade barnet.

"Hur förklarar du det?" fortfor jag, som gerna ville veta mer, men dock framställde frågan mera som om jag velat pröfva riktigheten af hennes uppgifter än sjelf få några underrättelser.

"Semna Diotha, din mormor, och Asta Diotha, min och Revas mormor, voro systrar."

"Nå?" sade jag, då hon tystnade.

"Alltså äro din mor och vår mor kusiner, hvarigenom du således är vår syssling."

Af de äldres tysta medgifvande förstod jag, att detta ansågs som en riktig redogörelse för vår slägtskap. Jag godkände utan anmärkning denna mängd af ny förvärfvade slägtingar. Jag hade npphört att förvånas öfver något. Jag erfor äfven en obestämd tillfredsställelse öfver att finna mig vara slägt till den sköna Reva, ehuru icke på alltför nära håll. Det kunde hafva visat sig, att jag var hennes bror eller farfar, så att jag kände mig hafva skäl att ' vara täcksam.

Jag skulle kanske hafva försökt att på indirekt väg få vidare underrättelse om mina slägtingar, om vi ej nu stigit upp från bordet. En liten kopp svart kaffe — jag hade aldrig druckit bättre — var den enda stimulerande dryck vi förtärt. De vackra karaffinerna midt på bordet innehöllo icke vin, utan iskyld sorbet.

"Erfarenheten har visat", sade Utis sedermera under ett samtal om detta ämne, "att det dagliga