En framtidsblick

62

eller åtminstone äro de lika sällsynta företeelser som menniskoätare på din tid. Nej, vi behöfva ej stänga våra dörrar för någonting mera fruktansvärdt än köld eller regn.

Under detta samtal hade vi kommit upp på taket. Det var betäckt med en kortklippt gräs-snatta, åtminstone föreföll det mig, som om don varit kortklippt. Men i verkligheten var detta ett slag6 gräs, som aldrig blef stort mer än en tum långt, en följd af länge fortsatt urval. I det Utis rådde mig att undvika gräset, hvarpå daggen nu höll på att falla, förde han mig till en stenterrass, hvarifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver den omgifvande trakten. Efter att hafva utpekat do vigtigaste punktorna i landskapet, särskildt en skymt af Hudsonfloden på afstånd, började han:

"Jag ser du har något på hjertat, som du gerna önskar tala med mig om."

"Ja, det har jag verkligen", var mitt svar. "Du vet, huru jag fått denna sällsamma illusion, och du ensam är i stånd att göra slut på den. Den är imellertid icke obehaglig; men om den skulle räcka allt för länge, skulle den kanske blifva allt för verklig for mig."

Till och med i månens ovissa sken kunde jag se att min värd såg orolig och bekymrad ut. Han såg under flere minuter tyst på mig och svarade derpå med en fråga.

"Du är alltså fast öfvertygad om, att detta icke är din verkliga tillvaro?"

"Fast öfvertygad!" utropade jag, häpen öfver en sådan fråga. "Det är jag viss om."