En framtidsblick

63

"Bevis tjenar i sådant fall till intet", sade UtiSj "eftersom du förnekar dina egna sinnens vittnesbörd. Du har uttalat din öfvertygelse; jag skall nu framställa för dig, hvad som förefaller mig vara verkliga förhållandet. För att icke alltför mycket stöta ihop med dina nuvarande åsigter skall jag tala i tredje personen om den, hvars namn du bär."

"Vänta ett ögonblick!" sade jag. "Efter hvad du säger, bär jag namnet Ismar Thiusen bland dem, för hvilka du presenterat mig under detta namn-Men har du alltid känt mig som Ismar Thiusen?"

"Som jag aldrig sett dig förrän i dag", sade Utis leende, "är det icke svårt för mig att gifva ett jakande svar."

Vid dessa ord började jag nästan tvifla på min egen identitet — eller på mitt sunda förstånd. Jag kundo omöjligt ifrågasätta min värds ärlighet. Men hur gick detta ihop med hvad hela mitt minne af det förflutna intygade? Först visste jag icke hvad jag skulle säga. Derpå kom jag att tänka på något, som föreföll mig som en afgörande fråga.

"Om du i dag träffat mig för första gången, hur kan du då vara förvissad om, att jag är den person, som är känd under namnet Ismar Thiusen?"

"Man kan känna till en person på många sätt, ehuru man aldrig sett honom", var svaret. "Anda från lians barndom har min käraste ungdomsväns ende son, Ismar Thiusen, varit bekant för mig genom porträtt, brefvexling och röst. Den Ismar, jag träffat i dag är till hvarje drag ett fullkomligt motstycke till de porträtt, jag kan visa dig der nere; de bilda, som du skall få se, en oafbruten