Sida 74
6. Ismar
74
han åter få inhemta hvad han glömt. Jag hoppades slutligen kunna återgifva honom åt hans närmaste, antingen fullkomligt fri från dessa underliga inbillningar eller hågkommande dem blott som en nästan förgäten dröm.
"En sak i min plan har vållat mig mycket bryderi. Borde jag låta honom förblifva i den tron, att jag delade hans villfarelse? Derigenom skulle jag visserligen vinna hans förtroende, men på samma gång göra mig medskyldig till hans falska föreställning och befästa dess makt öfver honom. Borde jag icke hellre uppriktigt skildra förhållandet för honom, sådant det förefaller mig och hans närmaste? Äfven om hans utmärkta förstånd icke genast sätter honom i stånd att afskudda sig inflytandet af denna egendomliga föreställning, kunna måhända vi båda, när vi äro ensamma, genom ett slags tyst öfverenskommelse fortfarande handla och tala, som om jag ginge in på hans uppfattning af saken. Hvad är din åsigt?"
Då Utis upphörde att tala, befann jag mig i ett tillstånd af fullkomlig förvirring. I hans berättelse, hvars öfverensstämmelse med hvad han ansåg vara sanning jag icke ett ögonblick betviflade, voro hufvuddragen af min historia, ehuru riktiga till det yttre, lika sällsamt förändrade, som mitt nya namn var olikt det jag erkänt som mitt ända till för några timmar sedan.
Min förmåga att blifva förvånad var nästan uttömd. Ehuru jag kände mig vara lika vaken, som jag någonsin varit i hela mitt lif, beslöt jag, för att slippa tänka, att betrakta allt, som inträf-
Källa: Project Runeberg ·