Sida 395
6. Tiden efter inbördeskriget.
jorden kunde fås för intet eller åtminstone i det ak'a närmaste så. Folk strömmade till från alla håll ock kanter ock den ena kvadratmilen efter den andra af Nebraskas prärier bragtes under odling. Ock då den fria jorden begynte taga slut i närheten af förbindelselederna uppläto de stora järnvägsbolagen sina vidsträckta länderier till salu för ytterst billigt pris samt lockade sålunda altjämt nya indvandraskaror till staten. I början lyckades också jordbruket där aldeles förträffligt, men så inträffade några ovanligt torra år med felslagna skördar och då begynte Nebraskas rykte såsom jordbruksstat gå nedåt nästan lika hastigt som det förut vuxit upp. De två sista åren ha dock igen gynnats af tillräckhg vederbörd så att farmerna i Nebraska afkastat utomordentligt rika grödor och då därjämte i de torrare trakterna öfvervattning såsom redan nämts begynt komma till alt-mera vidsträckt användning kan man motse en sund och kraftig vidare utveckling af statens redan nu så långt hunna jordbruk, hvilket, trots de få år detsamma hittills haft för sin tillväxt, redan förmår lifnära en befolkning af öfver en miljon människor. Att därför all gratisjord af större värde längesedan måste vara upptagen kan lätteligen inses, men till skäligen billigt pris kan god jord ännu erhållas i många trakter af staten. Alla dessa trakter höra emellertid till de regnfattiga, västra delarna af Nebraska, hvarför ingen, som där vill slå sig ned såsom jordbrukare borde köpa annan jord än sådan, som kan öfvervattnas. Ett och annat år är bevattningen visserligen icke af nöden, men andra år skänker jorden därförutan knappast någon skörd als så att me-delafkastningen af icke bevattnad jord i västra Nebraska blir oproportionerligt låg i förhållande till den, som erhålles med öfvervattning. I östra delen af staten är förhållandet såsom redan nämts ett annat, men äfven där händer det då och då att torkan förstör en stor del af grödan.
Näst egentligt jordbruk är boskapsskötsel den viktigaste näringen i Nebraska. Förut drefs denna i stor skala, på vidsträckta „rancher“, där boskapen fritt ströfvade omkring så att de okka egarne kunde hålla reda på sina kreatur endast genom märken, som brändes in i deras hud, ock ännu finnas sådana stora bo-skapsstationer, med tillhörande ofantligt vidsträckta betesområden ute i de längst borta belägna, västra delarna af staten. Men de smärre, egentliga jordbrukarne ha altmera inkräktat på dessa stora, öppna betesområden och småningom gjort den förra metoden vid boskapsuppfödning omöjlig i största delen af staten, så att densamma numera öfvergått till en mera almäu, också af
Källa: Project Runeberg ·
