Sida 737
6. Tiden efter inbördeskriget.
Den förnämsta gatan i staden är Canal-stréet, såväl den förnämsta butikgatan som den mest göuterade’ promenadplatsen. Närmare tvåhundra fot bred, är gatan längs midten prydd med en gräsmatta, livilken kantas af tvänne rader ståtliga träd, bildande en promenad, som i prydlighet söker sin like. Claiborne-, Rampart-, S:t Charles- och Esplanade-streets är o anlagda i samma stil, ehuru icke fullt så breda som den förstnämda och icke på långt när lika gouterade såsom promenadplatser, ehuru en mängd eleganta butiker såväl som prydliga boningshus finnas också längs dem. Rampart- och Esplanade- samt Royalgatorna äro den franska kolonins mest omtyckta promenader och ljuda därför under spatsertimmarna så almänt i fransk accent, att man kunde tro sig med ens förflyttad långt utanför Förenta Staternas område. För kör- och ridturer är den mest omtyckta vägen ut till Lake Pantchartrain.
Sjön är fyratio mil lång vid en bredd af tjugufem mil ock ligger såsom redan nämts fem mil norr om staden. En annan likaledes, mycket gouterad
körväg leder till Canolton genom täta cypress-skogar, kvilkas träd äro fantastiskt prydda med den långa, silfvergråa s. k. spanska mossan. Canolton själf är en af New Orleans prydligaste förstäder med åtskilliga vackra publika trägårdar och en mängd eleganta villor.
Själfva New Orleans däremot är mindre väl försedt med parker än troligen någon annan nordamerikansk storstad. Nära stadens nordgräns ligger den etthundra femtio acres stora och smakfullt arrangerade, men rätt sparsamt besökta stadsparken, och inom själfva staden finnas några mindre rätt vackra skvärer, såsom Jackson-, Lafayette-, Douglas- och Ammunication-skvärerna. Den förstnämda eger ett historiskt intresse af mindre vanligt slag såsom varande den under kolonialtiden s. k. Place d’armes, där bland annat den spanska guvernören TJllaa landsteg under det
Gayarre Place i New Orleans.
Källa: Project Runeberg ·
