Sida 325
6. Tiden efter inbördeskriget.
kvinnor ock barn uppgingo till ungefär lika antal som garnisonen. Alla dessa liade under åratal lefvat i bästa forkållande till indianerna, kvilka voro lugna och fredliga, men samma år som befälet i Fort Dearborn ombyttes begynte det jäsa bland dem, liuf-vudsakligast på grund af engelska stämplingar mot amerikanarne. Den varmaste anhängare engelsmännen kade bland rödskinnen var den mäktige Skawnee-höfdingen Tecumsek ock kan lyckades småningom egga upp de öfriga indianstammarne mot den amerikanska regeringen. År 1812 utbröt kriget mot engelsmännen, kvilka till en början ute i västern kade idel framgångar. Fort Micliili-macinac föll först ock kort därefter Detroit samt därmed kela Michigan i deras känder. General Hull, som kommenderade de
Fort Dearborn är 1820.
amerikanska trupperna, sände bud till kapten Heald i Fort Dearborn om huru sakerna stodo ock beordrade honom att utrymma fästet samt draga sig tillbaka till Fort Wayne. John Kinzie ock kapten Healds närmaste i befälet motsatte sig utrymmandet, men då denne bestämdt liöll därpå yrkade do att det i så fall skulle ske genast, innan ännu ryktet om amerikanarnes nederlag längre norrut liunnit till rödskinnens öron. Äfven den vänligt sinnade indianköfdingen Winnemac, som kemtat budskapet om olyckorna från general Hull, rådde på det bestämdaste till ofördröjlig af-marsck ifall kapten Heald icke ville stanna ock försvara fortet, kvilket också Winnemac ansåg vara klokast ock bäst. Men Heald
Källa: Project Runeberg ·
