Sida 730
6. Tiden efter inbördeskriget.
git till etthundra nittioett tusen, medan New Orleans nu, enligt folkräkningen år 1890, eger en befolkning af mera än tvåhundra fyratioett tusen själar, representerande en mängd olika raser och folkstammar. Spaniorer, fransmän, italienare, mexikaner, indianer, kreoler, västindier, negrer och mulatter i alla färger, från djupaste svart till ljus gräddfärg hos octoronerna, hvilka knappast någon annan än en syd-statsbo kan igenkänna såsom egande ens en droppe negerblod, tyskar, irländare, skandinaver och amerikanare från unionens alla stater bilda New Orleans’ befolkning, hvilken oaktadt ännu icke smält
ihop till ett homogent helt, utan sönderfaller i en mängd grupper, lika skarpt skilda i utseende som i språk, seder och lefnads-sätt. Lika brokig som dess befolkning är stadens egen fysionomi. Spanska och franska gatunamn påminna om de äldsta tiderna i New Orleans’ och Louisianas historia, medan en och annan gata är känd under en ändå äldre, rent indiansk benämning. Bygnader, som också kunna räkna sina anor ända från dessa stadens tidigaste år, kvarstå här och där mellan den nyare tidens hus, och hela kvarter i de mera stillsamma, aflägset lig- Historisk domstolsbygnad i New gande delarna af New Orleans ha Orleans,
genom seklerna behållit sin egendomliga franska kolonialtyp, medan i deras närmaste närhet ligga andra kvarter, bildade helt och hållet af modärna, amerikanskt komfortabla, men oftast också amerikanskt triviala „residenser.“
Brokigare än alla andra delar af staden äro dock dess „levee’s“, kajer, hvilka på samma gång tjäna såsom dammar for tio-
sitt gemensamma amerikanska medborgarskap
Källa: Project Runeberg ·
